Hälsningar från Bali!

Hoppas att du hade en trygg och trevlig Bonfire Night. Nämner man Guy Fawkes utanför Storbritannien får man oftast bara tomma blickar till svar. Ibland glömmer man bort att traditionen att bränna dockor på bål och äta bakad potatis inte direkt är en världsomspännande företeelse.

Förra veckan berättade jag om vårt besök på en Toddy-bar i Kerala och hur vi blev lite rund under fötterna på den lokala drycken. Om du missade det äventyret kan du läsa ikapp här.

Nu har jag tagit mig tillbaka till Bali och den här veckan har jag arbetat från vårt strandkontor – där vårt marknadsteam och våra skickliga utvecklare jobbar ett stenkast från vågorna. Vi har till och med en liten pool (som faktiskt används). När vi flyttade hit för några år sedan kändes det som en dröm. En tropisk strand, havsbrisar och surfare som fångar vågor precis utanför fönstret… vad finns det att inte älska?

Svaret visade sig vara: salt.

Salt är en osynlig inkräktare. Det kryper in överallt och äter långsamt men säkert upp hela platsen. Vi har redan varit tvungna att byta ut taket i år. Nu går propparna hela tiden och det verkar som att hela kontoret behöver dras om. Luftkonditioneringen lägger av med jämna mellanrum också, vilket innebär att den tropiska drömmen ibland förvandlas till en gemensam bastu. Med kalkylblad.

Men teamet är uthålligt. De kämpar på, samtidigt som Bondhan har lagt till "akutvaktmästare" på sin redan ganska varierade arbetsbeskrivning. Designer, inköpsexpert och nu även försvarare av strandkontoret mot Indiska oceanen. Havet har inte kommit in än, men det verkar skicka saltet i förväg.

Samtidigt, bara en bit upp längs vägen på vårt AW-lager, sjuder det av aktivitet. När jag ser teamet kontrollera, slå in och packa varor påminns jag om hur mycket av det vi säljer som faktiskt börjar med ett stycke trä och ett par skickliga händer. Vilket för oss tillbaka till de där fyra bokstäverna som orsakar så mycket huvudbry just nu: EUDR. I Indien berättade jag tidigare att det skapade stor bestörtning. Här orsakar det minst lika mycket kliande i huvudet.

EU:s avskogningsförordning (EUDR) innebär att alla träprodukter som omfattas av regeln och ska in på EU-marknaden måste bevisas vara lagligt producerade och helt avskogningsfria. Det kräver att träet kan spåras hela vägen tillbaka till marken där det växte, komplett med all dokumentation och alla kontroller som stödjer detta. Skydda skogarna? Absolut. Vi är beroende av dem, och det är även människorna som tillverkar produkterna. De har redan system på plats här.

Indonesien är knappast främmande för pappersarbete kring timmer. Det finns redan myndigheter, exportstandarder, inspektioner, papper och stämplar. Beroende på sändning kan det till och med skickas prover till laboratorium på flygplatsen. Att göra allt redo i den här änden är ett heltidsjobb långt innan en container ens har flyttats en millimeter.

Nu tornar EUDR upp sig över hantverksindustrin som ett gigantiskt arkivskåp balanserat på en alldeles för liten träpall. Ett extra lager av EU-byråkrati drar in över oss som en tropisk storm.

Handsnidade Buddhastatyer

Av de samtal jag har haft att döma känns det definitivt inte som att alla är redo. En liten verkstad kanske känner sin timmerhandlare utan och innan, men att spåra hela kedjan bakåt genom den handlaren ända till den ursprungliga markplätten är en helt annan sak. Jag befara att få folk att fokusera och ta det på allvar först kommer att hända när beställningar faktiskt börjar avbokas.

Den här veckan skickade vi en container till Spanien, och den kanske eller kanske inte når Málaga före EUDR-deadline den 31 december. Vi har förberett all dokumentation som är överhuvudtaget möjlig… men ingen här verkar tro att det faktiskt är ett problem. De lokala V-Legal-myndigheterna för timmer säger bara att reglerna inte har trätt i kraft än, så de har inte organiserat sig. Vi påpekade att varor som skeppas nu kommer att anlända när reglerna väl gäller, så de är i praktiken i kraft redan nu. Då svarar de bara att de redan har ett starkt system kallat V-Legal, så varför behöver de ett till?

Det är det som oroar: skickliga hantverkare kan skapa fantastiska föremål, men att ta fram det extra pappersarbetet för att få fortsätta sälja dem kan visa sig bli det svåraste hantverket av alla. Vi arbetar oss igenom detta tillsammans med våra leverantörer, för bakom dessa lådor, utskärningar och små träskatter finns det faktiska försörjningsmöjligheter.

När jag skriver detta över en tidig frukost på Bali sprakar förmodligen de sista fyrverkerierna från Bonfire Night fortfarande hemma i Storbritannien.

Så jag tror att jag nu, utan att riskera att få höra att det är för tidigt, äntligen kan meddela…

Vi önskar er alla välfyllda butiker, hög tryck på hemsidorna, underbara kunder och massor av de där "jag tar en sådan där också"-ögonblicken.

Lycka till med julhandeln, allesammans! Vi ser till att hålla snurr på lagret – och med lite tur, lyset igång på strandkontoret.

Ta hand om er,